Jag har förlorat mycket. Det jobbigaste var nog min morfar. Han var min bästa vän! Han bodde i skåne men vi mejlade. Ofta! Fyfan vad jag saknar honom. Jag kommer ihåg för snart ett år sen när jag stog och bara storgrät på hans minneslund! Det tog lång tid för mig att sluta tänka på det. Visst, han finns kvar i mig. Men till sist gjorde jag det! Det var riktigt jobbigt men jag fixade det. Jag gick vidare! Så försök alltid att gå vidare. Allt du kan! Tillslut kommer du klara det.